[Event V08] Play his game. But better.

För tre dagars festande var dagen D äntligen här, Jack hade jagat hela natten tillsammans med sina två andra lakejer han alltid hade med sig. Han hade fått läxa upp de båda unga hundarna mer än en gång när de skrämt iväg bytesdjuren, så en jakt som bara skulle vara någon timme hade tagit hela natten. Jack var både ursinnig av trötthet och deras patetiska försök till att vara jägare, han skämdes över att Vaughn hade tilldelat honom dessa två idioter till jägare. Han morrade varnade åt en av dom när de skulle lägga upp ett av rådjuren och tappade det nästan i marken. Jack var snabbt dit och nöp honom hårt i bogen så den unga hanen tjöt, Jack visade tänderna mot honom och högg varnande i luften. De två unga hanarna var väldigt trötta och haltade sig fram, båda två sargade efter Jacks framfart och Jack gick stolt fram med en av de största bockarna han kunnat hitta under natten. Jack slängde upp den möra kroppen på bordet och höll ett vakande öga mot de båda när dem slitet lade upp kiden. Han morrade dovt igen och vände sig om för att röra sig bort från maten, det var deras plikt att jaga men inte beblanda sig med de finare. Jack såg avsmalnat mot militären och morrade inombords över att han ännu blivit påmind om att Vaughn satt käppar i hjulen för honom, även om Vaughn sagt att han ska skatta sig lycklig över att vara vid livet. Jack övervägde om han skulle det, men drog roat på munnen att han skulle gjort exakt lika dant mot Vaughn.

Jacks lakejer hoppade undan från några vakter som försökte tränga bort dom, Jack vek öronen bakåt och blottade varnande tänderna. Han hade jagat hela natten och tänkte inte vika sig undan från dom, han var trött och sliten, han hade inte tankarna till att gå runt hela tillställningen på närmare 2 timmar när det bara tog en halv timme att gena över de kungligas plats. Jack gläfste varnande mot en av dom större vakterna.
” Move… ” Morrade han fram och reste den tjocka raggen på den seniga ryggen, orden gurglades fram djupt ner i strupen och mullrade upp genom käftarna som droppade av saliv. Jacks kompanjoner bugade sig djupt ner mor marken, öronen platta och svansen mellan benen.
” Raise, you fools!! ” vrålade den mörka stämman, de båda såg osäkert på varandra och visste inte vem dom skulle vara mest rädda för, Jack eller vakterna?

Jack sneglade mot sina lakejer och hur de tveksamt försökte resa sig, men blev direkt tillrätta visade av vakterna med bara en gläfsning. Men reaktionen som följde kunde lika väl vara en halshuggning, de pep, nej dem skrek i panik och slängde sig på rygg. Jack såg med avsmak på de veka vargarna och med en blick som talade om att dom var döda när dom kom förbi dessa vakter. Jack hade tappat räkningen på alla jägare han lärt upp, ätit upp och kastat ut. Vaughn’s placering visste Jack var medveten, men att han någon gång borde gå vidare med sitt liv. Jack vände huvudet mot vakten framför honom som talade med honom. Jack’s svans stod stelt rakt upp, likt en pinne i vinden vibrerade den nästan av musklerna som stramade ihop sig. Han slickade sig om tänderna och blottade tandköttet ännu mer. Det dova morrandet fortsatte gurgla upp ur strupen, öronen bakåt strukna och ord som mullrade upp ur strupen.
” Get out of my way…. ” Blicken var stenhård, klorna rispade fast i marken och bakpartiet sjönk ned något, redo för att kasta sig mot vakten. Jack hade inte tid, inte ork och inte tålamod att lösa situationen och framförallt ville han slita sina lakejer i stycket.

Jack tog två steg fram mot vakten så det bara var dryga metern mellan dom båda hanarna, Jacks päls vibrerade i morrningarna och vargar runt om hade stannat upp för att beskåda Jack’s nästa tillställning.
” I don’t have time with you and your little bitches, MOVE! ” Det sista ordet fräste han fram och klev upp den sista biten mot hanen. Han ruskade på huvudet och morrade.
“ Wait til’ I see Vau… “ Jack stannade upp i sin viskande mening och skymtade Vaughns kroppshydda bakom vakten.
” Run home to mama. ” Väste han fram mellan tänderna till vakten med sin tyska brytning, blicken var fäst bakom vakten för en sekund, även om han inte såg ansiktet på Vaughn kände han igen kroppens hållning och utstrålning. Jack flinade kallt i morrningen, hest skrockade han fram ett hån mot vakten, hörde flämtningarna bakom sig från sina lakejer och kände retningarna sprida sig så bägaren snart rann över.

Den kalla kåren som dansade upp från svansroten till nacken var fylld med välbehag och adrenalin, varje muskel som den passerade längsmed vägen fylldes till max och fick dom att svälla. Saliven började kraftigt rinna utmed käkarna och droppade i en pöl under hans ansikte. Kroppen vibrerade och han kunde känna vaktens dofter kittla i näsborrarna, saliven flög i ansiktet på honom när han skällde till, i samma ögonblick som skallet lämnat strupen och fick saliven att blöta ner vakten framför honom, flög Jack omkull av vakten som dykt upp från ingenstans. Jack hann knappt landa innan han kastat sig upp från marken och skjutit ifrån med bakbenen och träffade vakten med sin egna bog rakt i sidan på honom. Jack såg svart av raseri och bet tag i första bästa, ljumsken. De vita tänderna penetrerade huden och blodet färgade vaktens päls klibbigt röd, Jacks vita haka blev röd och han landade ovanpå vakten med en hård duns.

De båda rullade runt i ett högt vrål och morrande, dammet yrde och vakten fick ett bra tag om Jacks skuldra. Pälstussar virvlade omkring och röda spår lämnades efter deras framfart. Senig och benig som han är ålade han sig runt så pälsen och huden snurrade ett varv i vaktens käkar, vaktens självbelåtna min över att ha fått nöp på galningen slocknade snart när Jack vred sig loss och kastade sig med öppna käftar mot vaktens bog. Jack högg inte för att döda, han högg för att åsamka kroniska skador. Han visste vilka senor man skulle ge sig på för att ge men för livet, vilka ben man skulle fokusera på att bryta för att inte flocken skulle döda på en gång utan ge en chans att läka.

Han tryckte ner vakten mot marken, ställde sig på hans kropp med sina fyra tassar, släppte greppet och åkte i backen med en duns när vakten reste sig upp. Jack hade missberäknat vaktens styrka och fick igen för det, han brottades ner och fick ansiktet nertryckt i marken. Frågande meningar som om han var klar, om han gav sig eller liknande haglade ur munnen. Jack nickade sakta för att få rörelse och nöp tag i vaktens tass med sina bakre tänder och mosade den totalt. Knastret när benen pulveriserades fick vargarna runt om att nästan kräkas, Jack lyssnade till den ljuva musiken av vaktens skrik – släppte inte greppet om tassen.

Black jack morrade med tassen i munnen, vaktens hjärtskärande gny fick honom att sukta efter mer skada. Blicken var fylld av adrenalin och blodet pumpades ur såret vid bringan, han kände smärtan sakta komma till sig och bet ihop käkarna ännu mer desto mer smärta han kände. Blicken smalnade av och morrandet övergick i ett dovt gurglande av allt blod och saliv som fyllde hans käftar. Jack hade inte noterat den ring som samlats runt dom förrns nu, blicken gled runt till dom dömande blickarna och han vred bak öronen, kände musklerna vibrera och släppte tassen. Han gläfste hårt och varnande mot en äldre tik som stod i utkanten med två unghundar. Hon behövde inga ord för att förklara vad hon tyckte om hanen som just krossat vaktens tass och som haltande, halvskrikande sökte stöd bland sina vänner. Jack reste raggen igen och skulle just till att vråla ett svar mot tiken, när det small och han låg ihop knycklad på marken av alldeles för många vakter. Jack vred och vände sig som en orm, högg i det han fick tag i och försökte sparka sig ur greppet – vilket var meningslöst.

Jack morrade hektiskt och irriterat under högen av vargar, endast ansiktet var så pass fritt att han kunde se sig om. Men vakterna höll sig undan hans käftar och vrål höll ner den seniga hanen. Jack borde ha kvidit men bytte ut det meningslösa ljudet mot dova gurglingar i stället. Han gläfste varnande mot en av vakterna som nöp åt hans ena ben hårdare än nödvändigt, well hårdare än nödvändigt för att vara Jack.

Vaughns gestalt dök upp i hans synfält och Black Jack mötte sin konungs blick, han drog kallt på smilbandet och den adrenalin fyllda blicken svalnade sakta av. Han tystnade för en liten stund och svarade sin kung:
” You looked so bored, standing all alone with you guards. ” den tyska engelskan var långt från perfekt, ofta grammatiska fel och omkastade meningar skapade förvirring hos många. Vaughn hade ofta rättat honom för hans grammatik och han hade bättrat sig. Jack slog sig snabbt fri när vakterna hoppade undan, vände huvudet mot vakten som tuggat lite väl hårt och högg, precis utom räckhåll. Jack smalnade med ögonen och morrade, det kom en dag imorgon också. Han vred på huvudet och såg Vaughn försvinna bort, han trampade snabbt iväg med bakbenen följt av en lätt front för att underlätta för bogens skador under slagsmålet. Jack travade upp bredvid Vaughn och vakternas förundrade blickar, i alla fall från de som inte spenderat speciellt mycket tid med Vaughn så kände sig Jack nöjd över att åter skapat ett smärre kaos med en vinst som utgång – åtminsonte som han såg det.

Jack såg på Vaughn med sin bruna blick, den var neutral som den dock sällan var. Han granskade sin kung medans han små haltandes fortsatte röra sig fram mot vart det nu va dom var på väg. Black Jack stötte mer på höger fram än vänster, även om han borde vara mer halt än vad han visade tackade han sig själv över vad han hade lärt sig i kriget, fått lära av sjukvården och lägga om sina sår själv. Det hade räddat hans liv många gånger och skulle fortsätta göra. Även om Jack ville fråga vart dom var på väg, av ren princip sak avbröt Vaughn honom före. Jack vred ihop näsan i en avsmakande min, att benämna Vaughn som kung gjorde det tydligt att Vaughn hade all makt i världen över honom. Han hade kuvats innan kriget till att ha respekt för honom, eller ja vad som nu skulle anses som respekt av Jack som så fort han såg honom ville slita strupen av kungen. Men under krigens år hade en ärlig respekt vuxit fram och Jack hade fått sätt sig besegrad, även om han egentligen inte alls hade varken känslor eller tankar att vara vän med kungen så hade det vuxit fram. Så Jack respekterade honom för mycket för att motsäga sig hans order. Jack bad heller inte om ursäkt men nickade kort och talade snabbt :
” Your Majesty. ” Han svalde kort efter orden och fick lugna sig själv med att det var en anledning till att Vaughn var kung och inte han själv – folket visste inte bättre.

Black Jack vred på huvudet och såg mot Vaughn, studerade hans hållning och sätt att se sig om. Den påminde om hans egna stolta hållning men han hade inte samma utstrålning som Vaughn, hans egna var mer som en kalldusch till allt och alla han såg.
” Finallyh the end is near to diss partie, the hunt has been good. But the hunters.... ” Han stannade upp för att Vaughn själv fick placera ut vad han tyckte och vände blicken från honom. Kom på sig själv ännu en gång och lade till snabbt efter:
” Your Majesty. ” Han svor en tysk ramsa inombords över att han alltid fick påminna sig själv, det var ett ont måste som han dock aldrig lärde sig.
” Has it been okay for the kingdoms, Sire? ” Han vände tillbaka blicken igen mot Vaughn och lät den mörka rösten riktas mot honom.

Black Jack granskade Vaughns ansiktsdrag medan de vandrade fram bland folket, hans bruna blick gled över vargarna som de passerade efter vägen. Tankarna om de dagar som gått och hur han mer hade fått agera barnvakt än jägare under nätterna störde honom och hur han skulle få rätsida på det. Dom hade inte visat större framsteg efter dessa tre dagar och han antog att dom inte skulle visa några fler oavsett vad han gjorde. Han kanske skulle jaga dom ur flocken? Roat skrattade han åt sina tankar inombords men gick lika kallt vidare. Vaughn talade med sin mörka röst och Jack vred örat mot honom för att lyssna ordentligt. Dock drog han bak dom något och en mullrande morrning gurglades upp ur strupen för att visa sitt missnöje utan att fälla ord som skulle få Vaughn att kasta vakterna på honom igen, hade de inte varit för alla runt dom hade Jack svarat med vad han tyckte. Men återigen respekterade han Vaughn för mycket för att sätta honom i den situationen. Istället smalnade ögonen av och Jack bet hårt ihop käkarna, vred sedan huvudet mot Vaughn och viskade nästan fram:
” You should count yourself as lucky that we are where we are. ” Han morrade nästan fram orden och vände tillbaka huvudet mot färdriktningen, utan vidare mer ansträngning spatserade de vidare.
Han hade spelat politik kortet väl då Jack visste att en mer naturligt samtal föreföll dom båda om de fokuserade på det istället för att spela ut varandra med diverse påhitt. Vaughn som satte Jack i kniviga situationer med att motarbeta honom och Jack ställde till trubbel som Vaughn fick se till att städa undan snyggt och försiktigt för att inte sprida dåligheter om sig själv. Jack visste att svaret som kom från Vaughn skulle vara ärligt och beskriva precis vad han trodde skulle ske och vad han begärde av Jack. Så var exakt fallet också när Vaughn tog till orda. Jack sög på hans svar och nickade sedan sakta till en början för att låta tankarna arbeta vidare. Även om Jack redan vid första anblick av Staal’s medlemmar och det som ansågs som kung var inte Jack imponerad, han drog kort på munnen till dom alla men mer ville han inte ha med dom att göra. Ofta visade han sig haltandes eller sårbar inför nya riken då många räknade bort honom för att han inte var stor och ståtlig – han var rätt skabbig och senig om man såg till ren fakta.

Han höjde sitt gråa huvud, såg Vaughn i ögonen.
” You know that no matter what I stand by your side against whatever meets us in the distance, Vaughn – Primum Officium. “ Rösten var mörk, men bar en helt annan ton än vad han normalt talade med. En ton han enbart hade mot Vaughn i dom stunder när Jack öppet delade med sig av sina ärliga åsikter och visade sin fulla respekt till Taruk och Vaughn. Jack hade hört mycket om Vaughns sätt att styra och vad många lämnade flocken för. Men Jack skulle aldrig vända honom ryggen, hellre dör han.

Black Jack kunde inte låta bli att dra på smilbanden i ett roat flin, dom hade båda gett mycket för varandra och för andra som inte förstod deras så kallad vänskap var det en underlig syn att betrakta dom båda där de gick. Vaughns ord hade ringt en välbekant klocka inom honom över hur tacksam han egentligen skulle vara, men han var väl det på ett sätt? Hur han behandlade Vaughn var det ingen som kom i närheten av att bli bemött, om man inte räknar med… Jack slog bort tanken och fokuserade på de vargar som dom passerade. Några såg med avsmak mot honom och Jack höjde svagt på läppen, blodet som kletade fast i bogen började stelna och håret började dra irriterande i skinnet. Han smalnade med ögonen och vred öronen bakåt i en irriterad gest. Han lät ofta sin irritation gå ut över andra men i Vaughns närhet fick han gott svälja den och kasta onda ögat på de som dem passerade efter vägen mot någonstans. Jack hade ingen större lust att vandra utan mål när han jagat hela natten, men tog Vaughn sig tid att prata med honom tog Jack sig tid att gå.

Vaughns leende fick Jack att tolka som ett godkännande över sin existens, smått ursäktad för trubblet han ställt till med kort innan. Hans svarta öron spetsades framåt för att vara lyhörd när Vaughn skulle ta till orda igen. Han lyssnade uppmärksammat på vad han sade och funderade på vilka ansikten som dök upp när han nämnde namnet, ett svagt minne öppnade i hans huvud och ett vagt ansikte trädde fram. Rykten hade spridit sig redan och Jack hade hört en del om honom men visste inte vad som var sant och ej, han ville inte sätta en safe-zon på någon av medlemmarna ur Staal då de verkade vara ena lömska jävlar. Jack skakade sakta på huvudet och talade kort därefter:
” Yes and No, not in person but by word. Something to be worried about? ” Den låga tonen var ämnad för dom och endast dom, därför vred Jack svagt på huvudet medan de passerade. Han litade inte på någon i deras närhet och visste mycket väl att förrädare fanns det överallt i flocken. Vilket var något han hade fått lära sig den hårda vägen.