[Event V08] Assault and battery

Hon hade under en tid studerat turneringen, de var alltid lika våldsamma. Som ensam Kunglighet på den lilla tillställningen var hon omringad av vakterna som följde henne i hälarna. Nåja, här kunde de faktiskt vara bra att ha. Hennes blick föll på den ljusa hanen som verkade ha det tufft på slagfältet. Den unga mörka hanen verkade verkligen inte kunna kontrollera sig. Inte för fem öre. Vakter fick lägga sig i och ganska snart föll den vite i käftarna på den mörke igen. Hon fnös föraktfullt. När vakterna kastat ut den mörke tog hon sig fram för att se till att den vita hanen var okej. Det kanske sågs som en förolämpning, men liv i hennes ögon var värt mer än att kastas runt med. När hon såg att denne var okej gick hon efter den mörke med vakterna i hälarna.

ÅÅå vad var det hon skulle minnas nu? Ja just det, hyfs. Hade hon egentligen något? Var det inte bara inövat? Hon gurglade nästan av ilska och hon ville bara skälla ut hanen egentligen. Hon visste att dessa turneringar handlade om vem som var bäst och starkast. Men varför nästan bekosta någons liv? Hon försökte inta sin roll som prinsessa, samtidigt som det stred emot hennes egna principer.

- Hey you! Mr, whats wrong with you?!
Sa hon och oupps där flög hyfs ut genom fönstret. Så länge Vaughn inte var i närheten hade hon mycket svårare att uppföra sig. Men spelade det någon roll egentligen? Han var inte här och denne förtjänade verkligen ingen respekt eller artighet. Ända anledning till att hon ville tala med honom var för att han betett sig som en komplett idiot. Han förtjänade också att få höra det!

Den spydiga attityden tilltalade henne inte alls. Men samtidigt förstod hon. Hanen hade ingen doft kring sig som talade om för henne vart han tillhörde. Så han måste vara flocklös. Såååå intressant. Det fanns något hos honom som hon ville ha, lugnet av att känna sig fri från ansvaret, från alla regler. Hon hade aldrig upplevt känslan och åå hon skulle göra allt för att känna så en dag. Hon lugnade sig då han talade, det smittade av sig på henne på något sätt och hon var inte alls lika arg och irriterad längre. Främlingen som låg skadad där borta betydde inget längre och hon bad vakterna hålla lite avstånd så hon kunde tala ifred.

- Noticed. Why so harsh? He didn't deserve it Mr?
Och så var artigheten framme igen, förstod inte varför. Det kom på automatik då och då. Kanske för att han föll henne i intresset och hon ville få mer ut av samtalet än vad de kommit till. Hon hade fått lära sig att artighet varar längst, men det stämde faktiskt inte alltid. Men kanske i detta fallet? Den unga hanen bar ganska typiska drag från Shirogane. Ack hon vågade inte chansa på något. Han kunde lika gärna komma från något annat rike från början. Men av lukten att döma var han på fri fot just nu, utan ansvar. Kunde han inte kidnappa henne för en månad bara? Det hade varit fantastiskt!

Hanen verkade helt ställd, vadå hade han aldrig sett en tik förut? Var han handlingsförlamad från slagsmålet kanske? Ja han kanske hade fått ett hårt slag i huvudet också. Det verkade nästan så. Han verkade helt lost till en början, men sedan öppnade han käften igen. Men ja det var väl inget att skryta med som kom ut ur den käften. Kort och koncist. Inte mycket att ha med andra ord.
- Doesn't life mean anything to you?
Sa hon och såg frågande på honom. Nog var han en underlig typ men aldrig hade hon kunnat tro att han var så här. Inte unik, nej speciell. Hon kunde inte komma fram till om han var speciell på ett positivt eller negativt sätt ännu. Kanske kunde hon lära något av honom trotts allt. Det kändes som ett tillfälle. Då det var länge sen hon mötte någon som inte verkade tillhöra ett rike.

- Eowyn. What can I call you Mr?
Sa hon sedan. Hon valde att från gå det faktum att hon var prinsessa, det spelade ingen roll i detta scenario tyckte hon. Ack han var alldeles för ovan vid formaliteter och hade inga regler så vad skulle det spela honom för roll om hon presenterade sig som prinsessa för Taruk eller inte? Den stolta hållningen behöll hon och av vakterna till synes skulle det trotts allt märkas ändå. Om nu hanen inte var totalt ouppmärksam på omgivningen så. Fast egentligen spelade det ingen roll, denne verkade inte vara något vidare social och kunde hon inte få ut något mer av detta så kunde hon lika gärna dra vidare. Ta tag i livet ännu en dag och göra något ut av det.

Vakterna hörde samtalet och stegade närmre. Hon gav dem en sint blick och de förblev stilla. Hon behövde inte att de var mer påträngande än vanligt. Nej hon ville vara ensam, se vad detta var för en filur. Han verkade inte ha någon slags empati för andra varelser, mer än att de alla skulle leva sin tid och dö en dag. Konstigt. Och nästan ruskigt lik hennes fader i vissa saker. Hon rös en aning, att det inte bara var han som var så kallhjärtad och stel. Nej de fanns fler. Fast Jack var ju ett hemskt exempel på vargar som hon föraktade. Men denne, var ännu inte på den sidan. Kanske var denne inte bortom räddning trotts allt?

Vakterna stelnade till då hanen sade sitt namn och de vek in för att på peka otrevligheten; You should appeal the princess as Your Highness. Eowyn gav den som talat en tystnande blick. Hon ville inte att de skulle lägga sig i. Hon kunde tala med främlingar som hon ville och hon behövde nödvändigtvis inte bli tilltalad med dessa formaliteter som Taruk begärde. Hon hade inget emot att bara bli kallad Eowyn, det passade henne så bra så.
- Excuse them, there's no need for that. So where u from?