[EVENT V08] At wit's end

Levka hade aldrig riktigt gillat att falla i ledet och vara social; skratta åt torra skämt som egentligen inte alls föll i hans smak och hålla trevlig ton. Det var inte hans stil, han gjorde det han behagade, och därför hade han snabbt slitit sig loss från hopen utav vargar och dragit sig undan. Så fort han tagit några steg ifrån kunde han känna att han kunde andas. Självklart var det att överdriva smått, så fylld med obehag var han egentligen inte. Det var fel ordval. Rätt ordval var nog mer ’irriterad’.

Så utan att ens blicka bakåt slank han undan och gick ifrån de andra vargarna. Han visste om att om han någonsin blev tsar, skulle han behöva lida igenom saker som dessa gång på gång. Men det var ingenting han vidare värst oroade sig över, då han skulle förlora sin kronprinsstatus så fort Kolzak fått valpar vilket han antog var snart. Levka gillade inte idén, men det var inte på grund av att han skulle förlora sin status. Nej, det handlade inte om det. Det detta handlade om var Titania. Hon var inte värd att bära Kolzaks valpar i Levkas ögon, och han kände även någonting gnaga inom honom. Någonting stort, som rev upp stora, djupa sår i hans bröstkorg. Om Kolzak fick valpar skulle hans uppmärksamhet verkligen styras ifrån Levka. Istället skulle det vara valparna som skulle behöva, och kräva, hans uppmärksamhet, och att förlora den var en stor, obehaglig känsla.

Men han tänkte inte gå runt och tänka på detta, det var endast glädjedödande tankegångar. Han behövde någonting annat att tänka på, någonting annat att sysselsätta sig med. Vad hade dem ens att göra bland Taruks marker för gäster förutom att samtala? Han tvivlade på att listan var längre än så. Redan innan hade han smitit undan, och han antog att Kolzak inte direkt gillade hans försvinnanden under tillställningarna. Men Levka kunde inte hjälpa att de höll på att långsamt ta död på honom av ren tristess.