[FV S08] THE WAY I ARE - [till Vaughn]

Alla fjäskande vargar med gåvor gjorde honom nästan illamående. Han förstod inte meningen med detta. I hans värld var det hela så ologiskt som det kunde bli. Somkung borde Vaughn ägna sin tid åt annat, istället för att få gåvor som bekräftelse på hans status. Behövde han verkligen bekräftelse? Fanns det inte tillräckligt med bevis om hans roll som kung utan det hela?

Maze hade oftast väldigt starka åsikter, och han stod för vad han tyckte och tänkte. Men ibland var det svårt att vara han, då hans åsikter inte riktigt gick hand i hand med den han var. Han värderade sig högre än andra, men skulle aldrig i livet kunna tänka sig att vara kung. Att styra ett rike gav förvisso makt, men alla skyldigheter som tillkom passade honom helt enkelt inte. Han var en fri själ som gillade att röra sig dit han ville, utan att någon eller några såg en anledning till att försöka stoppa honom.
Som prins var det inte alltid lätt, men han hade tidigt satt ner tassarna och visat att han inte var vilken prins som helst. Han var lite av en enstöring som gillade att kunna gå ifrån folkmassorna när han ville. Och inte fan ville han då ha sällskap av några vakter.

Hans fars röst gjorde sig hörd och avbröt honom från sina tankar. Han tittade upp och höjde lite på ögonbrynen åt det faktum att hans far -liksom alltid- omgavs av ett flertal vakter. Var han rädd för att bli påhoppad i sitt eget rike?
Orden fadern uttalade fick honom att lätt fnysa till. "Jag behöver ingen bekräftelse på mitt värde." Det fanns en svag ton av hårdhet i hans röst, eftersom det var precis så han ansåg detta födelsedagsfirande.

Faderns ord fick honom återigen att fnysa till, vilket han ansåg räckte som svar på frågan. Ja måhända var han kanske inte på sitt bästa humör idag, men då Vaughn föreslog en promenad så tog han tillfället i akt att undslippa detta födelsedagsfirande. Han reste sig upp och klev efter sin far. De långa benen tillsammans med den smidigt muskulösa kroppen förde honom liksom alltid framåt med ungdomens spänst. Ja Maze var i början av sin bästa ålder. Fullvuxen men ändå ung och stark.

En ung varg ägde troligtvis mer smidighet, och en äldre troligtvis mer erfarenhet, men medelåldern var enligt hans egna tycke perfekt. Styrka och smidighet blandat med tillräckligt mycket erfarenhet för att skapa en perfekt kombination. Ja Maze var helt klart nöjd med sig själv och sitt liv.

Samtidigt saknade han något. En livsuppgift måhända? För med egoistiskt tänkande där man njöt av att vara en fri själ utan större skyldigheter så fanns det inte så mycket mer att utvinna. Han befann sig redan där. Han klev dit han ville, när han ville. Han hade en till synes given plats i riket och bemöttes som prins av respekt varthän han klev. Ja från Taruks medlemmar i alla fall. Var det kanske det som skulle bli hans mål? Att göra sitt namn känt och tjäna respekt även från utomstående? Tanken var nästan svindlande.

De lätt rundade öronen klippte till då Vaughns röst bröt hans tankar, och han rynkade som lättast på pannan åt frågan. Han var inte känd för att dela med sig av varken tankar eller känslor, även om han inte direkt hade svårt att uttrycka sina åsikter. "Varför skulle jag inte vara det?"

Sucken från fadern fick honom att rynka en aning på pannan. Om nu Mazes svar inte dög så kanske han helt enkelt skulle ställa sina frågor till någon annan? Att småprata hade aldrig varit hans grej, även om han stundtals kunde finna det rogivande eller ibland rent av roande att samtala med andra. Att utbyta onödigheter som man lika gärna kunnat klara sig utan. Idag var inte en sådan dag. Nej idag var han helt enkelt på ett av sina grinigaste humör, och att fadern poängterade detta genom att likna honom vid en grinig galt gjorde honom endast arg. Faktiskt rent av förbannad!

En djup morrning lämnade honom som hastigast samtidigt som han drog upp överläppen för att blotta de vita tänderna. "Gratulationer får du tillräckligt av från alla ryggradslösa fjäskare!" Han spottade ur sig orden samtidigt som raggen reste sig över ryggen på honom. Egentligen fanns det ingen anledning att kalla ens en enda av Taruks alla medlemmar för fjäskare, för han visste att det handlade om respekt gentemot Vaughn och hans styre. Men ja, idag var han på ett dåligt humör, och han var helt enkelt bra på att låta alla känslor som bubblade i kroppen göra sig hörda.
Varför han var på dåligt humör? Det fanns inget egentligt svar. Kanske var det så enkelt att han vaknat på fel sida?

Vaughn skrattade åt honom. Skrattade åt hans humör som alltför ofta blossade upp. Han var fortfarande ung, och hade aldrig lärt sig att hantera sitt humör. Egentligen hade han aldrig ens tänkt tanken på att han kanske borde lära sig att göra det. Att det kunde ses som en svaghet av andra att han så snabbt kunde svara upp och explodera var inget han kunde se. Inget han på minsta lilla sätt ens kunde tänka sig. Kanske var det en nackdel att äga så mycket självsäkerhet och stolthet som han gjorde. För någonstans fanns det väl en gräns över vad man klarade? Var det lättare för en varg utan hans nästan bisarrt stora självsäkerhet och stolthet att se vart gränsen gick?

Maze var en tänkare. En sådan som funderade över saker och ting. Men att han skulle försöka ändra på sig själv och sitt humör, det var tankar som aldrig någonsin färdats genom hans hjärna. Visst hade hans ibland hemska humör påpekats för honom utav andra, men helt ärligt så hade han aldrig tagit det till sig. Om andra hade problem med honom så var det väl ändå inte hans problem?

Dem båda visste att Maze aldrig skulle flyga på sin far. Han kunde ryta bäst han ville åt sin fader, men att gå till attack till kungen, det var bara korkat. Dessutom fanns det en respekt gentemot fadern. Även om detta var svårt att se. Men Maze beundrade honom för att han klarade av politiken runtom riket. Beundrade honom för att han haft makten så pass länge utan att vackla. Sen fanns det vissa saker som han inte alls tyckte att hans far gjorde rätt i, som t.ex. att hålla på med alla tillställningar. Vad fanns det för värde i det? Var det inte bara dumt att bjuda in vargarna från dem andra rikena till Taruk?
Maze var säker på att han en dag skulle se på sin far och kunna uttala dem där irriterande små orden som ingen egentligen ville höra när allt gick skit. 'Vad var det jag sa.'

Att uttala saker i ord var dock inte hans bästa egenskap, så kanske hade han aldrig riktigt berättat för fadern hur han såg på det hela. Hur alla dessa tillställningar såg ut i hans ögon. Men helt ärligt så tvivlade han på att Vaughn skulle lyssna. För den gamla gubben var -liksom han själv- en envis jävel.
Ilskan försvann lika fort som den dykt upp och han kom istället på sig själv med att flina åt sina tankar. Gubbjävel. Ja han fann det roande att kalla sin far för det i tankarna.

"Så att min bror blir kung.." Han fnös till och spände blicken i fadern. "Jag tror jag föredrar dig." Orden var hårda, men ett svagt flin placerades över läpparna. Varken han eller fadern var mycket för känslor, men ja, av alla i sin familj var det nog ändå Vaughn han tyckte bäst om.