Let's play a game of Russian roulette, I'll load the gun, you place the bets Tell me who will make it out alive Over and over and over again We play the same old game Cards kept close to our chest, that's where your secrets kept So wear your poker face, hands to the fool, hands to the thief And you can't see My alligator blood is starting to show I know that you know that, I know that you know Can't call a bluff with a dead man's hand Cut me up and wear my skin Show me how to live Tear me down, clean me up Now spill my fucking guts! Put a gun to my head and, paint the walls with my brains Now you know you can go, you can give up trying Should've just called it quits Should've just called it quits Leave before it's too late
49 posts &
37
bones
Bobcat
is is Offline |
Post by Kolzak on Apr 20, 2015 19:09:33 GMT
Kolzak Staal
[attr="id","lineyo"]Unbowed Unbent Unbroken
Det var ett långt, präktigt led som plöjde genom landskapet likt en lång, mörk orm med blicken riktad söderut. Tsar Kolzak ledde sina följare, alla medlemmar av riket Staal mot Taruks rike i syd med en självsäker hållning och högburet huvud. Svansen var dominant rest och han tvekade inte på stegen där han ledde sitt följe. Närmast honom går hans yngre broder, Levka, men också Titania, hans partner. Det var tsarsläktet och tsarens alla närmaste och lojala som gick i fronten, och de följdes av vakter som höll ordning och spejade efter eventuella faror. Därefter följde resten av de som fått tillståndet att följa med i rankad ordning. Det var ett relativt välsorterat följe - var och en hade sin plats.
Kolzak hade reagerat positivt på den märkliga, utländska budbäraren som vidarebefordrat sin konungs vilja och bjudit in honom och hans rike till en välkomnande tillställning hos det främmande Taruk. Till Staals ära. Självklart hade han även reagerat med viss misstänksamhet - vilken vettig ledare skulle inte göra det? Samtidigt var han oerhört lockad och kunde inte motstå erbjudandet. Dessutom gavs en chans för honom att visa vilka de var, att de inte var att leka med. Att de kunde vara bra att ha på sin sida, och att de var farliga att komma på kant med. Staal var trots allt ett ungt rike men hade blomstrat i många år, något Kolzak inte planerade att ändra på.
Men Kolzak hade inte lämnat sitt rike obevakat. Självklart hade han lämnat ett flertal vakter, krigare, lägre rankade och många jägare i Staals hemvist, Highlands, utifall att det var en avledningsmanöver. Men varför anfalla ett rike man inte vet något om? Kolzak litade inte på de främmande rikena, men han hade ändå accepterat deras välkomnande gest och tänkte ta vara på freden så länge han var tvungen.
Många tankar ilade genom hans huvud. Han var nyfiken på vad det var för riken de omgavs av, och det här var den perfekta chansen att ta reda på det och samtidigt roa sig med vad som än förberetts för hans och hans rikes ära. Han räknade med något storslaget, och misstänkte att han knappast skulle bli besviken. Med sig, som en artighetsgest och en tackgåva hade han med sig ett unikt byte från norr - en albinohjort med en präktig krona, röda rubinögon som tomt stirrade ut i luften. Den hade dödats med ett hugg mot strupen. Egentligen hade han behållt den för sig själv, men Kolzak ville samtidigt visa att även Tsaren kan vara generös. Ett flertal starka vargar hjälptes åt att föra gåvan med sig längre bak i ledet, och deras samarbete gjorde det lättare att föra bytet med sig. Kolzak kände på sig att värden skulle bli nöjd.
De närmar sig nu den ansatta platsen för tillställningen och ja, Kolzak tycks redan skymta och dofta vargar i närheten. Leendet blir lite bredare. Han är nöjd, ja, mycket nöjd. Tydligen skulle hela den här dagen upprättas till hans ära. Även Levka hade fått en egen dag tillägnad honom. Påmind om sin omgivning sneglar Kolzak åt Titanias håll. Hon var en ganska problematisk tik, svårhanterad men han hade lyckats tygla henne. Det fann han också ära i - en normal hane hade då rakt inte klarat av henne. Han kommer även att tänka på Avdotia, hans kusin, som också rör sig bland tsarfamiljen. Hon var nästan värre. För Staals heder hoppades han innerligt att de båda skulle uppföra sig och inte ställa till med en scen. De båda borde vid det här laget veta hur olydiga, kejserliga eller ej, ställdes inför rätta. Levka däremot hade stor potential. Kolzak hade stora förhoppningar över honom, men han kände även en viss stolthet svälla i hans bröst när han såg sin yngre bror. Kolzak behövde knappast oroa sig för Levkas beteende.
”We are approaching. Raise your heads.” säger han plötsligt med sin dova och ändå behagliga stämma på modersmålet, ryska.
Innan de givit sig av hade han tydligt och klart citerat reglerna de tvingas fullfölja under vistelsen. Ge inte Staal dåligt rykte genom dåligt uppförande var den främsta, samt att de inte skulle varken kränka, anfalla eller bryta mot Taruks lagar. Kolzak hoppades på en fredlig tillställning för en gångs skull, och han räknade starkt med att alla hade memorerat vad han sagt. Nog för att alla inte skulle bli helt tillfredsställda - det var trots allt en stor kulturkrock, men Kolzak var redo att ta den smällen och dessutom ta ansvar för sitt folk. Men han tänkte inte upprepa sig.
Nöjt ser Kolzak över det imponerande följet innan han åter riktar blicken framåt igen, en intensiv glimt synlig i hans omaka par ögon.
[ ÖPPET ] The world is a shit tip, your children are fucked
The ones you think guard you are out for your blood
© Template by Bobcat [newclass="#lineyo"]font-family:oswald;font-size:30px;color:#352021;text-transform:uppercase;letter-spacing:2px;width:100%;line-height:90%;[/newclass] |
|
This is the end
Hold your breath and count to ten
Feel the earth move and then
Hear my heart burst again
For this is the end
I've drowned and dreamt this moment
So overdue I owe them
Swept away, I'm stolen
20 posts &
0
bones
Titan
is is Offline |
Post by Titania on Apr 20, 2015 21:13:11 GMT
Det är med huvudet högt och svansan lågt hållen som Titania följer vid sin partners sida in på okända marker tillsammans med ett led av Staals undersåtar. Den vita tiken hade inte blivit särskild belåten vid nyheten att de skulle fara och bli mottagna som gäster. Vad mer beträffade skulle hon få en hel dag till sin ära. Vad dem skulle göra har hon ingen aning om och hon ger diskret Kolzak enstaka blickar då och då i en frågande gest.
Efter att hon så fint och med motstånd på sin egen bekostnad blev kidnappad av Kolzak hade inget i livet gett henne lycka. Inte ens färskt kött från en hjort smakade gott längre. Och vad Kolzak beträffar finns det nog inget bättre ord än hat som beskriver känslorna för den äldre hannen. Kolzaks yngre bror, Avlek, var inte heller något hon tyckte om, och ärligt talat så tycker hon inte om någon annan mer än sin egen familj, den familj som blev bestulen på sin enda dotter.
Titania riktar blicken framåt efter att ha gett sin 'älskade' en sista blick och drar tyst efter andan och svansen sjunker en aningen. Främmande vargar och flockars lukter var något hon hade blivit lärd att hålla sig undan från.
We are approaching.
Vid Kolzaks ord höjer hon blicken som hon hade sänkt ner mot marken, men var nu fäst vid en punkt längre bort. Det var frestande att spydigt kasta ur sig att hon visste det redan. Men det skulle inte sluta lyckligt så hon höll istället tyst och bara nickade kort till svar.
Kolzak hade inte varit trevlig när hon varit uppkäftig, vilket hon aldrig tyckte att han var. Hon kunde inte förstå hur hannar som Kolzak kan finnas och just vad det är som pågår innanför skallbenet.
Hon var fortfarande hyfsat ny med alla dessa ranger och mått på respekt hos den och denna individ som helt plötsligt hade kommit in i hennes liv efter att ha levt ett utan. Men var det något hon visste var att Kolzak hade planer, vilket hon kunde vid hans blotta blick avgöra just vilka av några skulle innebära. Men inte ska hon tro på något hon egentligen inte vet någonting om. En hornbärande hjorttjur, präktig med päls vitt som snö och blodröda ögon, hade fällts för att tas med som tackgåva och hon var inte allt för mycket men ändå imponerad hur hugget mot strupen hade effektivt och utan att göra någon större skada alls hade fått djuret att falla in i sin sista sömn.
Så det är med en lite vag inbilsk blick som Titania sträcker ytterligare lite på sig – men inte allt för mycket så hon skulle överskrida gränsen mellan henne och Kolzak där de vandrar allt närmare mot målet.
|
|
There is simply nowhere it can run
Love heat burning me, why can't you see?
AHH!~
See those gray clouds over me, some kind of monochrome shouting at me
Sunlight casts a shadow here, the twilight changes, its color, it's drawing too near
Ahh, the world is getting blurry now, and even so, can my heart still love you somehow?
I know it's true - yet I do not know what I should do oh.
What can I do, what should I do?
I am a fool... His play tool!
Let's start fighting don't ask how, this war I will allow
Just seeing you so happy I could kill myself right now
Ardent L-O-V-E - That is a sin to me
I'll show you all my feelings 'cause emotion it's my key
24 posts &
2
bones
Ink
is is Offline |
Post by Avdotia on Apr 21, 2015 20:33:09 GMT
AVA | HOUSE OF STAAL Avdotia följde tyst och lyssnade till Kolzaks klanglösa stämma.
"Point taken", mumlade hon nästintill ohörbart med ett irriterat ljud - och faktum var att Kolzak troligen inte hört ett knyst, och annars kunde hon lita på ett hugg mot ansiktet eller ett tillrättavisande rytande.
Tiken strök öronen bakåt och drog till sig svansen, medveten om sitt övertramp då inte en annan själ svarat på hans retoriska påstående. Hon höjde lite på de ögonbrynslika virvlarna ovanför ögonen. Hon ville låta sin egen röst ljuda lite högre, en morrning på sin höjd. Glömma sin plöstliga förlägenhet och träda tillbaka till sin roll som kallhamrad agitator. Hon var inte road av utflykten och kunde inte dölja sin besvikelse över det dåliga omdömet Kol uppvisade genom att möta ett rivaliserande områdes invånare. För allt det var värt, kunde de vara assassiner med lika ont uppsåt som hon själv.
Hon planerade att orsaka kaos för att pröva deras tålamod, kanske uppvigla ett fåtal lägre stående. Troligen var dessa Tarukaner harmlösa, men hon smakade redan blodsutgjutelse på tungan. Ava må ha varit ett hopplöst fall men stridslystan var beundransvärd. Hon mindes med ens att Kolzak inte skulle låta henne spela ut. Hennes trumpna uppsyn dolde planerna på att hitta kryphål. Om så bestraffning var döden. Så långt trodde hon förvisso att han aldrig skulle gå, men å andra sidan kände hon honom lika väl som hon kände Taruks flockmedlemmar. Kol hade aldrig släppt henne inpå livet, och det var helt i sin ordning. Ava var hans anonyma kusin i sin tur, efter ett aktivt liv å faderns håll. En platonisk, familjär relation var överskattad. Vem hade ändå tid med sånt tjafs? Hans respektingivande tillvägagångssätt ingav dock aktning. Tvivel. Hon kanske, trots sitt utseende, kunde ta en sig an en hane ur den, i hennes ögon konkurrerande, klanen. Ta någon av dem vid sidan av tillställningen. Och vad skulle hon göra därnäst? Planen hade lika många plotthål som hennes hela existens.
De började närma sig, och naturen skiftade sakta igen. Det enda som länkade samman Staals områden med Taruks var årstiden. Årstiden som dock inte svept in Staals tundra med sin grönska vid det här laget, åtminstone inte i samma utsträckning som här. Hon skjöt nosen i vädret och drog in vargars dofter och lukter tillhörande det blomstrande landskapets vilt. Skogen fick henne att känna sig som fången och hon sneglade misstänksamt åt alla mörka gläntor i skogens gröna ton. Ingen återvändo. Ava undrade flyktigt om hon skulle hitta tillbaka härifrån, men det var ingen tvekan. Hennes lokalsinne var medelmåttigt men inte dåligt. Ännu ett handikapp. Hon slöt ögonen och lade ansiktet i djupa veck så att ärren, som ännu glödde infekterat röda, stack angenämt. Hon öppnade ögonen efter en stund för att mötas av synen av varg på avstånd. Ännu en dök upp, och de såg inte helt ogästvänliga ut även om deras hållningar var högresta.
LYUBOV' ETO VOĬNA
 |
|
8 posts &
bones
Purplemix
is is Offline |
Post by Vladimir on Apr 24, 2015 22:13:19 GMT
EVERYTHING HAPPENS FOR REASONS I JUST DON'T KNOW For questions unanswered i just don't care  Det var bara att tiga och se nöjd ut med situationen när tsaren - unge herr Kolzak - hade kallat till möte och förmedlat resten utav de bestående släktingarna om inbjudan som riket Taruk hade kommit med. En tillställning i Staals ära för att välkomna dem till Emnesia. Jo tack, tjenare! Det hela stank ju utav lurendrejeri och Kolzak var naiv nog att tacka ja och gå med på det - och inte nog med det så befallde han även de äldre att lyfta på arslet och slita ut sina dåliga leder helt i onödan när de kunde bespara sig smärtan och stanna kvar hemma istället - i säkerhet. Inte för att Vladimir var särskilt gammal, ännu, men det var ju en principsak. Det fanns ingenting han avskydde mer än när andra tog honom för givet, och särskilt inte någon valpspoling som trodde sig ha makten över honom. En dov fnysning stöttes ut ur hans vidgade borrar - det var en mycket missnöjd och skeptisk blick som han givit sin brorson när han gjort klart för sig att hela den tjocka släkten skulle på promenad åt det södra väderstrecket. Och här var han nu.
Man kunde inte undgå den bittra åsynen som Vlad bar för tillfället. Självklart vore det en dum idé att tacka nej till inbjudan, det förstod han ju, men varför Vladimir skulle bli påverkad utav detta kunde han inte förstå. Eller han ville inte vara medveten om det helt enkelt. Det var bättre om Kolzak kunde sköta sitt eget och lämna Vladimir utanför det hela - ärligt talat struntade han blankt i hur Kol hanterade Staal över huvud taget. Fast å andra sidan... pojken kan ju komma att hamna i trubbel, så självklart kommer farbror Vlad att finnas vid hans sida då. Den äldre hanen rynkade smått på nosen och bara skakade på huvudet. Sluttampen gick trögt nu, det var ju inte direkt en kort promenad de hade tagit, och nog kändes kroppen en aning mör efter ansträngningen att vandra i takt med det främre ledet.
Öronen spetsades då Kolzaks stämma gjorde sig tydligt hög så att alla skulle kunna höra vad han sade. De närmade sig hållplatsen Taruks rike, och först nu lade han märke till den sarliga blandningen utav främmande dofter, och hur miljön omkring dem radikalt hade förändrats. Våren hade slagit ut i blom på en helt annan nivå än vad det hade gjort i norr. Träden knoppade, vissa hade grönskat riktigt ordentligt, och blommor av olika dess slag hade slagit ut och hälsade nu den varma solens strålar välkomna. Vladimir sneglade mot Avdotia, sin dotter, som gick strax bredvid honom och gav henne en ogillande och varnande blick för att tillrättavisa henne. Ibland skrämde det honom hur lik honom hon egentligen var - det fanns knappt ett spår utav Akilina i henne. Skillnaden var bara att Vladimir visste vad som var bättre att tiga om än att säga vad man tyckte och tänkte rakt ut. Likheten vad gällde hennes utseende var en annan femma. I don't care about anyone else but me CHARACTER @ MADE & PLAYED BY PURPLEMIX |
|
You have forsaken all the love you've taken, sleepin' on a razor; there's nowhere left to fall. Your body's aching, every bone is breakin', nothin' seems to shake it, it just keeps holdin' on.
Your soul is able, death is all you cradle. Sleepin' on the nails, there's nowhere left to fall. You have admired, every man desires; everyone is king when there's no one left to pawn.
There is no peace here, war is never cheap dear. Love will never meet here, it just gets sold for parts. You cannot fight it, all the world denies it. Open up your eyelids; let your demons run.
29 posts &
30
bones
The Joker
is is Offline |
Post by Levka on Apr 25, 2015 18:00:53 GMT
Your soul is able, death is all you cradle Sleeping on the nails, there's nowhere left to fall En fest, till deras ära? Levka hade nog aldrig hört någonting så löjligt och spännande på en och samma gång. Den yngsta brodern litade inte direkt på det hela – men eftersom att hans äldre broder gjorde det, fick han lov att göra det också. Han skulle heller inte direkt klaga över att få en dag tillägnad till hans egen ära, vilket matade hans lilla ego, slumrandes inom honom. Men det var ändå löjligt; ett dåligt, skrattretande skämt. Endast ynkryggar skulle kunna tänka sig att bjuda hem och fjäska med en ny, främmande flock i Levkas ögon, men det gav dem ett stort tillfälle att studera och observera. I vilket fall hade han lovat sig själv att inte falla för något fjäskande, men han visste inte hur hans broder skulle ta det. Det fick återstå att se.
”We are approaching,” konstaterade Kolzak; någonting som fick den yngre att plötsligt skrocka medan han kastade lite med sitt huvud. Som att det inte var uppenbart, broder.
Men när Levka vred sin omaka blick emot sin broder, kunde han se att han redan hade ögonen på honom. De såg på varandra i tystnad, innan den yngre brodern bröt deras intensiva ögonkontakt genom att se bort. Kolzak hade alltid varit hans vägg att luta sig emot, hans andra halva. Det kanske var därför deras omaka ögon var olika – för när de stod bredvid varandra, var de en och samma. Deras ögon gick ihop likt två pusselbitar och kompletterade dem; men det var ingenting Levka yttrade för någon annan att höra, trots att han höll huvudet högt för det.
I närheten vandrade Titania, Kolzaks satmara, hon som endast klev på Levkas nerver och stolthet medan hon totalt såg bort från vilken möjlighet Kolzak givit henne. Otacksam med en giftig tunga. Ingenting Levka var ett så stort fan av, och att hon ständigt stal Kolzaks uppmärksamhet fick den yngre brodern att gnissla tänder.
På andra sidan gick Vladimir, deras farbror, som liksom Levka inte tycktes vara speciellt imponerad på detta festliga välkomnandet.
Han visste inte riktigt hur han skulle ta denna lilla välkomstfest eller vad han nu skulle komma till att kalla det – han var inte mästare på deras språk, och att bete sig så som andra ville att han skulle bete sig. Men om detta gav Staal fördelar, ja, då tänkte han göra sitt bästa. [newclass="div b"]font-weight: bold;font-style: italic; font-color: #999;font-size: 12px;[/newclass] |
|
66 posts &
45
bones
Color
is is Offline |
Post by Vaughn on Apr 25, 2015 21:10:38 GMT
VAUGHN TARUKRulers have no friends, only those who are loyal or would kill them  Male || ten years old || King of Taruk
Nyheten om Staal’s erövring i norra Emnesia hade verkligen spridit sig som en löpeld genom hela Taruk’s rike. Många utav de längre satta i riket oroade sig över det våld som de hört om angående dessa Staal som enligt vissa historier betedde sig som vildar. Vissa sade även att de inte ens var verkliga utan något utav det övernaturliga som inte kunde blöda eller dö. Patetiska historier som verkligen retade gallfeber på Vaughn eftersom det fick hans egna rike att framstå som något litet och patetiskt gentemot något helt nytt och, enligt honom, helt oetablerat rike. Vargar som inte kunde blöda... pfft! Dumheter. Hur fanken kunde man vara så blåögd? Alla blöder!
Det var nästan så illa att han hade varit nära att samtala med Främlingen, men i sista sekunden hade han samlat sig själv och undvikt det samtalet som han visste lika väl hade kunnat leda till hans egen död. Döden var inte en person man frivilligt skulle träffa om man hade livet kärt. Ifall det var något han hade kärt så var det hans eget rike och sitt släkte. För honom var det allt som han levde för och det enda som han skulle acceptera skulle ta hans död. Med tio år på nacken visste han att hans tid var nära och med irritation hade han fortfarande mycket kvar att göra innan han skulle känna sig redo att lämna livet och överlämna ledningen till sin äldsta son – ifall man nu någonsin kunde bli klar...
Beslutet om att bjuda in Staal till Taruk hade förvånat alla. I flera månader hade hans rådgivare diskuterat fram flera olika förslag om hur de skulle kunna hantera problemet i norr och helt plötsligt öppnar kungen munnen med ett beslut som gick åt precis motsatta riktningen. Hur i helsikte tänkte egentligen deras kung? Hade han blivit tokig? De flesta rådgivarna teg, men en utav dem blev väldigt engagerad i kungens beslut och kom med förslag över hur de skulle kunna överlumpa Staal vid deras besök. Ett förslag som fått honom allvarligt skadad och fängslad under bevakning i de mörka hålorna i bergen. Egentligen så hade förslaget roat Vaughn som fortfarande var irriterad över de otroligt mörka och mäktiga historierna som spred sig om Staal i deras rike men för att markera för alla i ledningen som han befann sig med att det var handlingar som inte under några omständigheter fick ske behövde han vara tydlig. En markering som hittills verkade ha fungerat.
Redan flera veckor innan tillställningen skulle äga rum hade det skett många förändringar i riket både i utseende och planering som började blomma ut som de tänkt sig. Vaughn hade aldrig uppskattat tillställningar... hade aldrig gillat stora samlingar eller allt extra arbete som låg runt omkring planeringen för att allt skulle fungera. Därför var det också en typisk grej som han överlät till andra att ta hand om med motiveringen att han faktiskt var upptagen med att styra ett rike.
Under samma dag som det var tänkt att de andra rikena skulle komma hade Vaughn tagit sig tiden att betrakta det arbete som de andra arbetat med under all den här tiden som gått. Till hans belåtenhet såg allt bra ut med ett storslaget intryck utav en tillställning som skulle bli stor och livad. Precis som han planerat. De som gick vid hans sida var nervös där han gått och besiktat arbetet med sitt bittra ansiktsuttryck och avslappnade kroppspråk som gjorde honom svår att tolka. Även fast det egentligen inte fanns något att klaga över kom han som vanligt med några besvikna punkter som de behövde förbättra – bara för att han kunde. Men alla skulle väll få ha kul under den här tillställningen? Det borde trots allt även gälla han själv. Några timmar senare då Vaughn avlägsnat sig ifrån tillställningens plats började platsen att fyllas med vargar ifrån olika riken. Till och med flocklösa vargar tog tillfället i akt att smyga sig in då väktarna inte hängde med bara för att få vara med de också. Staal må vara omtalade för att vara övernaturliga vildar men Taruk hade verkligen fått rykte om sina tillställningar. Ville man ha kul så var det verkligen Taruks tillställningar man skulle tillträda, där hade alla kul. Storslagna!
a wolf doesn't concern himself with the opinions of a sheep
|
|
DON'T FRET PRECIOUS I'M HERE, STEP AWAY FROM THE WINDOW
GO BACK TO SLEEP
LAY YOUR HEAD DOWN CHILD
I WON'T LET THE BOOGEYMAN COME
COUNTING BODIES LIKE SHEEP
TO THE RHYTHM OF THE WAR DRUMS
PAY NO MIND TO THE RABBLE
PAY NO MIND TO THE RABBLE
HEAD DOWN, GO TO SLEEP
TO THE RHYTHM OF THE WAR DRUMS
PAY NO MIND WHAT OTHER VOICES SAY
THEY DON'T CARE ABOUT YOU, LIKE I DO, LIKE I DO
SAFE FROM PAIN AND TRUTH AND CHOICE AND OTHER POISON DEVILS,
SEE, THEY DON'T GIVE A FUCK ABOUT YOU, LIKE I DO.
JUST STAY WITH ME, SAFE AND IGNORANT,
GO BACK TO SLEEP
GO BACK TO SLEEP
15 posts &
bones
Ink
is is Offline |
Post by Fenrir on Apr 28, 2015 8:14:12 GMT
 Fenrir väntade på signal från Vaughn vilkens vingar han vuxit upp under. Han slickade sig om den svarta nostryffeln och vevade rastlöst med svansen. Så med ens kom Staals anhängare korsade vegetationen och entrade flockens högkvarter. Han var neutralt inställd till deras intågande, men en molande irritation väcktes när han såg deras tsars förnäma uppsyn. Han hade väl inte mer än rätt att vara stolt, över sitt nyvunna rike och hans position som kunglighet. Dock måste Fenrir medge att Vaughn var både äldre och mer erfaren. Han var nöjd över att vara prins under Vaughn även om han ville åt Aemrys plats som kronprins. Det var inte så att han planerade mord, men han kunde kanske en dag ställa till med lite tumult. Han skulle kanske mista Vaughns förtroende, men det var det nästan värt. Fenrir rynkade pannan.
Konungen verkade befinna sig i sina tankar till en början, kanske lika långt bort som Staal låg beläget, i förhållande till Taruk. Samtidigt var han vaken och alert till det synliga. Pigg för sin ålder, rent generellt. Han släppte aldrig ned garden och bra var väl det. Fenrir måste också erkänna att han häpnat vid Vaughn Taruks order om att skapa en union, eller åtminstone tillställning till Kolzak Staals ära. Det var inte mycket sokm var känt om det andra riket. Mest hörsägner, vandringssägner, som lät för otroliga för att den röde hanen skulle lita på dem. För varje gång historierna återgavs brann de av mer liv och ytterligare några fler ridikulösa fantasier. Dessa vargar såg fullt och fast dödliga ut, ingen päls av taggar eller ögon som glödde kallt.
Nya dofter spridde sig kring Fenrir, dansade och vibrerade i luften. Han rynkade på näsan i avsmak. Helt andra dofter än dem tillhörande Taruk drog förbi med vinden, och han irriterades av fula, raggiga flocklösa som strök omkring. De lockades troligen av historier om häftiga evenemang med pompa och ståt arrangerade av Vaugn sedan hans unga kungaår. Fenrir såg upp till Vaughn och insåg med ens att han inte var hälften av hans storhet, hans karisma. Fenrir hade så mycket att lära och han hade inte gjort sin läxa hittills. Men Taruks medlemmar hade blandats upp med Staals anhängare och man väntade spänt på Kolzaks nästa drag, kanske Vaughns, medan Taruks medlemmar droppade in, för att titta på främlingarna. Fenrir undrade vad denna fest skulle bestå av, vad den skulle präglas av. I SEE THE NURSING ALL MOTHER, SPITTING OUT A TRAIL OF TERMITES |
|
40 posts &
48
bones
Purplemix
is is Offline |
Post by Yumiko on Apr 28, 2015 18:57:28 GMT
 | ♂ F E M A L E | P R I N C E S S O F S H I R O G A N E | M E M B E R O F T A R U K | ❥ S I N G L E |
Vad Vaughn ansåg Yumiko om kunde hon inte sätta tassen på, men han gav henne whiplashskador då han själv inte riktigt tycktes veta vart han skulle placera henne. Ena stunden tog han henne för en familjemedlem i släktet Staal, och i andra var hon bara en patetisk besvikelse från kungadömet Shirogane. Hon tordes inte ens unna en tanke vad han egentligen hade för planer för henne, men nog kunde hon skymta den där besvikna och irriterande blicken hos honom ibland; som sade att han helst bara ville göra sig av med henne som den belastning hon var, men att hon å andra sidan kunde vara bra att ha framöver. En värdefull individ likväl som ett slöseri av energi och tid. Det skulle ju inte förvåna henne om han en dag fick nog och gjorde sig av henne en gång för alla - bara för att få slippa den dystra och veka ungtiken som inte var något att ha. Vem ville ha henne egentligen? Hon var inte god för någonting. Ett inkompetent skämt.
Tillsammans med drottningen och de andra tikarna i kungafamiljen befann sig Yumiko redan på plats, med sin hovdam vid sin sida och ett flertal vakter än hon kunde räkna med. Vaughn hade ställt höga krav på dem att hålla ett skarpt vakande öga på Yumiko, framförallt. Att han inte litade på henne kanske han gjorde rätt i, men å andra sidan såg hon ett litet värde i sitt liv och skulle inte göra någonting som satte det på spel. Men med tanke på hur många vakter som fanns utspridda runt dem på platsen så var det inte enbart på grund utav att hålla koll på Yumiko - det var ju trots allt ett främande släkte på ingång, ett nytt rike som etablerat sig i Emnesia. Yumiko hade inte hört ett knyst om denna tillställningen förrän dagen var kommen och kungen hade beordrat vakter att eskortera Yumiko med resten av 'familjen'. Ärligt talat struntade hon i vad syftet egentligen var, och vad som skulle vara bra med att sammankalla alla på detta viset - det enda hon hade reagerat på var den där isande klumpen i magen som dök upp när första tanken slog henne att Shirogane antagligen skulle komma dom också. Hennes familj. Hennes släkt och vänner. Vad skulle ske nu, hur skulle hon reagera? Hade de kommit för att hämta hem henne igen? Nog slog svansen lite diskret bakom henne och hoppet hade genast tänts i den unga kronprinsessan.  |
|
18 posts &
32
bones
sussu
is is Offline |
Post by Ezra on Apr 28, 2015 21:49:29 GMT
EZRA OF AATROWS
►"ARRIVAL." Resan till Taruk hade tagit längre tid än han trott. Kanske var det ännu en anledning till att han aldrig satt sina tassar där innan? Som ung hade han förvisso rört sig en hel del utanför riket, men han hade alltid befunnit sig i närheten. Aldrig känt sig lockad till att vandra längre hemifrån.
Han såg fram emot att äntligen få träffa Vaughn. Såg fram emot att se vad kungen i Taruk var för en. Om alliansen fortfarande stod kvar trots skiftet av kung, vilket var något han tills nyligen inte ens hade tänkt på. Vad hände om kungen i Taruk utan anledning fick för sig att bryta alliansen? Vad skulle hända med Aatrows om dem gick miste om den trygghet som alliansen med Taruk gav dem? Var dem tillräckligt många, och tillräckligt starka för att kunna bygga vidare på riket ändå? Eller skulle hans tid som kung vara över lika fort som det börjat?
Som vanligt fick hans tankar spinna på för sig själva, och han ruskade lite på sig för att försöka skjuta undan dem. En tänkare utan dess like. Med tankar som hela tiden snurrade och ifrågasatte saker ur alla vinklar. Kunde det verkligen vara en positiv egenskap att äga? Hans far hade sagt att det inte kunde komma något gott från det. Men modern hade alltid sett på honom med ett leende och sagt att han inte var som andra. Att han, Ezra, skulle komma till sin rätt och bli en välkänd kung som skulle bemötas med respekt varthän han klev.
Den blåa blicken hade långt där framme fått syn på ett stort följe med vargar, och han kände med ens oro över att han kanske valt att ta med sig för få vargar. Samtidigt klev han till Taruk med inställningen om att alliansen fortfarande gällde, och han hoppades att det stämde. Skulle något ändras så var han säker på att i alla fall han själv skulle klara sig ur det kaos som skulle kunna utbryta. Han litade helt enkelt på sig själv och sin egna styrka. Hur hans följe skulle klara sig var en annan sak, så han fick helt enkelt hoppas på att alliansen förblev.
Staal var alltså redan på ingång, och kanske fanns det en liten irritation över detta. Han hade gärna velat träffa Vaughn innan det nya rikets medlemmar dök upp. Men nu var det som det var, och han vägrade låta någon annan se hans lätta irritation. Istället lät han ett självsäkert flin placeras över läpparna, samtidigt som hans stämma gjorde sig hörd till alla i hans följe. "Fint folk kommer alltid sent heter det väl.." Han roades utav sina egna ord, och ökade med ens farten till en lätt trav. För nu var det dags att möta både Taruk och Staal, och visa att man gjorde bäst i att hålla sig på god fot med honom.
TEMPLATE @ BY PURPLEMIX - CHARACTER @ MADE & PLAYED BY SUSSU |
|
27 posts &
5
bones
Purplemix
is is Offline |
Post by Haimlech on May 3, 2015 12:18:26 GMT
 | ♂ M A L E | 4 Y E A R S O L D | H U N T E R | M E M B E R O F A A T R O W S | ❥ S I N G L E |
No need for applauce - i do this entirely on my free time
Dofterna rent ut sagt slog emot honom; träffade honom rätt över nosen och pressades in i borrarna som om de helt enkelt inte hade en annan väg att ta vägen än rakt in igenom honom. Det var lockande, nytt, spännande, främmande, ljuvligt och allting på samma gång. Om man kastade ett öga över ledet från Aatrows så var det inte bara Hamilech som gick och vädrade med nosen högt upp i skyn just nu; det märktes tydligt att alla var nyfikna och uppmärksamma på alla dofter som blandades - både av främlingar och de nya trakterna. Haimlech kastade ett kort öga på Ezra som fäst sin mörka blick längre fram; Haimlech följde kungens exempel och spärrade upp ögonen då han fick syn på en flock vargar som kom gående långt längre fram genom skogen. Kort stannade han till med spetsade öron och bara såg på dom främmande med en nyfiken uppsyn. Öronen pendlade och klippte till då vargar i hans tillhörande led gick förbi honom.
I några sekunder funderade han, bet sig lite i läppen, men log sedan stort och började att sätta sina långa ljusa ben i rörelse igen. Graciöst tippade han fram, sänkte sitt huvud en aning för att inte verka allt för högfärdig eller trigga igång några av de högre uppsatta att sätta honom på plats. Han kom upp lite bakom jaktledaren och höll sig sedan där. Svansen vaggade upphetsat bakom honom, och om han fått göra som han själv kände för hade han ökat stegen och skenat iväg för att hinna ikapp de främmande vargarna. Dock fick han nöja sig med att Ezra satte ledet i trav, och Haimlech hakade givetvis på. |
|
22 posts &
8
bones
is is Offline |
Post by ahesh on May 6, 2015 13:01:27 GMT
AheshBending and breaking the rules and we're making exceptions to.  AHI | FEMALE | SIX YEARS OLD | QUEEN OF TARUK
»They're never gonna change us, we'll always stay the same
Invånarna i kungariket hade länge viskat till varandra om Vaughns planer. Många ifrågasatte hans beslut och växlande blickar hade avslöjat deras oro. Många litade fortfarande på sin kung medan andra höll andan och bad till Gudarna om att freden fortfarande skulle vila över rikerna, då många hade tagit det för givet att kungafamiljen i Staal skulle ställa till med besvär. Rykten om att kungen blivit galen och att riket Staal bestod av vilda monster delade riket itu, men många var nog snarare nyfikna än oroliga utan att våga erkänna det.
Medan invånarna trängdes ihopp om bästa möjliga plats för att bara lyckas få en ynka glimt av Staal befann sig Ahesh på plats sedan länge med hjärtat i halsgropen. Jämfört med alla andra var det inte Staal som hade fångat hennes intresse, deras ankomst hade hon smält sedan lång tid tillbaka, men vetskapen om att de andra rikerna var lika välkomna de hade byggt upp blandade känslor inombords. Trots att hon höll sig lugn med blicken stadigt över folkmassan började hon vanka av och an på insidan. Tunga andetag kontrollerade känslorna även om öronen uppmärksamt började vinkla åt de håll som gick.
Hennes roll var bara att befinna sig där som stöd och drottning. Vad hon tyckte, tänkte och kände var det ingen som brydde sig om. Kanske störde det henne lite, även om hon var tvungen att visa att hon ännu höll måttet, att hon klarade av vad hon än kastades in i. Även om Taruk varit hennes hem i fem år och att det var här hon höll hemma, våndades hon ändå lite av att behöva se sin bror igen. Hennes relation med Aatraws var inte mer än ett blodsband. Ett år var allt hon spenderade i riket och då det redan innan hennes födsel var planerat att skänka henne till Vaughn, hade hon inte blivit tillåten att bygga relationen med varken sina släktingar eller invånarna - speciellt hennes bror.
Aatraws kungafamilj hade aldrig blivit inbjudna sen föräldrarna lämnat henne till Taruk, hur brodern såg ut eller vilka som fick följa med honom visste hon ej. Att välkomna riket hon föddes i till riket hon nu bodde i var något hon aldrig varit beredd på att behöva göra, men att hon skulle våndas över det hade hon inte heller varit beredd på.
Efter ha suttit i trans ett tag ryckte hon plötsligt till och log varsamt ihopp om att inte hade börjat se nervositeten i hennes ögon, för rykten spreds snabbt och invånarna kunde omöjligt veta var hennes oro var riktad mot - speciellt då de själva bara hade ögonen för Staal. Hon passade på att låta blicken kana över till de omkring henne, från att studera sin son till att misstänksamt låta sina blickar glida över till Yumiko. Allt hon kunde göra var att sitta där och vänta.
This is not the end of me, this is the beginning TEMPLATE @ BY PURPLEMIX - CHARACTER @ PLAYED BY JOJO |
|
